Jag har funderat på det här med sex med ett ex. Funkar det någonsin smärtfritt? För helt krasst, man är ju lockad av tanken. Vem är inte det? Att ha sex med någon man har levt med, som vet precis hur du vill ha det. Men kan man nånsin ha det utan att såra eller såra sig själv. Kan man vakna dagen efter och känna sig stolt över sig själv?

För mig är tanken lockande när jag är som mest ensam och sårbar. Då vill jag känna någon som håller om mig. Någon som viskar tröstande ord i öronen på mig. Jag vill bli omsluten av en varm känsla som bara en annan famn kan ge.

Men med ett ex, nej det är inte vidare smart. Med någon helt random är även det otänkbart. Så vad gör man?

Jag skulle önska att det fanns någon form av uthyrnings firma för kramar. En byrå för tröst och kärlek. Inte på det sexuella planet utan bara närhet av en annan individ. Jag skulle kalla den "det brustna hjärtats förening" Vi skulle säkert få massa intäkter. För vi har väl alla varit där någon gång. Känt oss små, obetydliga och ensamma.

Jag skulle ha en stor disk och bakom den skulle det sitta en mysfarbror. Med stort yvigt skägg, pigga ögon och ett litet leende på läpparna. Där skulle man få säga sitt ärende. Beskriva sina önskemål. "hej jag skulle vilja köpa lite hålla handen". Farbrorn bara nickar med förståelse i ögonen och visar in en till ett rum...

Tyvärr är det inte så verkligheten ut... Så vad gör alla i samma situation? Sväljer och går vidare? är det så det måste vara....